Protus 2012

När mamam och pappa anmälde mig till läger i 2 veckor visste jag inte vad jag skulle tycka. Åka helt ensam, vara på en liten ö i 2 veckor med personer jag inte alls visste någonting om. Det var som att kasta sig ut från en klippa och se om man landade på fötter eller inte. Haha, inte riktigt kanske. Men ändå.
När der började närma sig avgång blev jag riktigt nervös, jag visste att det kunde bli antingen jättebra, eller jättedåligt. Men jag gjorde det! På båten var det hur stel stämning som helst, och jag minns att jag tänkte; ska jag vara med dom här människorma i 2 veckor nu?! Sen kom vi fram och började göra massa lekar, vi åt middag och det var fortfarande ganska stelt och konstigt. Vi fick våra rum och det fungerade inte alls med min rumskompis - är jätte känslig för ljud när jag sover och hon lät ganska mycket. Så det var lite jobbigt, och jag fick sova i ett ensamt rum ett tag innan jag bytte. Men så gick dagarna, och alla började känna sig som hemma och lära sig varandras namn. Det började bli en annan stämning och alla fick en uppfattning om varandra. Efter ytterligare några dagar var det aldrig en sekund stelt. Alla var så himla gulliga mot varandra, och genom alla grejer vi gjorde tillsammans så var det nästan omöjligt att inte bli vänner med alla. Allt blev så himla bra! Visst var det dagar då man var trött, vädret var dåligt eller som man bara kände sig lite nere. Men det var så många fler dagar då jag mådde jättebra, solen sken och vi var och badade i solnedgången. Varenda dag hade ett tema, tex. livet. Vi hade jättemånga bra diskussioner och det var inte en stund på dagen som var tråkig! Vi vaknade alltid till musik och med det började alltid dagen så roligt - vi åt frukost och kollade dagens schema - det såg alltid kul ut. Vi hade diskussioner, solade, badade, pysslade, pratade, flummade, seglade, skrev, åkte ring/vattenskidor efter en motorbåt, grillade vid en lägereld, hade akrobatik med ylva (haha, så kul)! Sista kvällen hade vi en avslutningscermoni vid klipporna i solnedgången, vi släppte rislyktor och alla grät. Först kunde jag inte gråta, men sen brast det för mig med och jag störtbölade som många andra. Alla tröstade varandra och det var bland det finaste jag varit med om tror jag! Sen gick vi upp och satte på hög musik och började dampa loss - från jätteledsen till riktigt riktigt glad. Den natten var det också fri läggtid, och jag och några andra satt uppe till halv 5 och drack the och pratade tills det blev ljust. Alla var så roligt övertrötta...:)
Dagen efter var jättesorlig, alla hade skrivit 'kärlekslappar' till varandra och det var så fint att läsa när man kom hem. Herregud vad jag saknar allt och alla nu. Känns så sorligt, vill inte återgå till det 'normala' livet efter 2 veckor på Ekskäret. Shit, vad jag inte vill tappa kontakten med alla.
TACK för att ni var med och gjorde dom här veckorna grymma!
TACK också alla underbara ledare - utan er hade det aldrig varit detsamma, ni var nästan som deltagare ni också ;)
Jag hoppas så innerligt att vi inte kommer att tappa kontakten nu, för jag tycker så sjukt mycket om er alla! Säkert ingen som orkade läsa, men ändå...
Kolla fler bilder på facebook, Matilda Björklund

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0