Jävla snygging!

Detta är min underbara vän som jag känner bättre än mig själv ibland! Haha ;) Nejmen ett litet random inlägg bara för att säga att jag älskar dig :* Kan alltid vara mig själv, och de allra pinsammaste sakerna är naturliga för oss.. Det finns nog ingenting jag inte kan prata med dig om, och det blir aldrig stelt även om vi är tysta hur länge som helst. Visst har vi haft våra ups and downs- men det har alltid ordnat sig. Jag kan skämmas så otroligt mycket för hur jag har varit, men du har ändå alltid funnits där. Jag hoppas att jag alltid kommer att vara där för dig, att du känner det! För jag tänker aldrig släppa dig, vare sig du vill eller inte ♥ Tycker så stört mycket om dig mitt mongo!

Protus 2012

När mamam och pappa anmälde mig till läger i 2 veckor visste jag inte vad jag skulle tycka. Åka helt ensam, vara på en liten ö i 2 veckor med personer jag inte alls visste någonting om. Det var som att kasta sig ut från en klippa och se om man landade på fötter eller inte. Haha, inte riktigt kanske. Men ändå.
När der började närma sig avgång blev jag riktigt nervös, jag visste att det kunde bli antingen jättebra, eller jättedåligt. Men jag gjorde det! På båten var det hur stel stämning som helst, och jag minns att jag tänkte; ska jag vara med dom här människorma i 2 veckor nu?! Sen kom vi fram och började göra massa lekar, vi åt middag och det var fortfarande ganska stelt och konstigt. Vi fick våra rum och det fungerade inte alls med min rumskompis - är jätte känslig för ljud när jag sover och hon lät ganska mycket. Så det var lite jobbigt, och jag fick sova i ett ensamt rum ett tag innan jag bytte. Men så gick dagarna, och alla började känna sig som hemma och lära sig varandras namn. Det började bli en annan stämning och alla fick en uppfattning om varandra. Efter ytterligare några dagar var det aldrig en sekund stelt. Alla var så himla gulliga mot varandra, och genom alla grejer vi gjorde tillsammans så var det nästan omöjligt att inte bli vänner med alla. Allt blev så himla bra! Visst var det dagar då man var trött, vädret var dåligt eller som man bara kände sig lite nere. Men det var så många fler dagar då jag mådde jättebra, solen sken och vi var och badade i solnedgången. Varenda dag hade ett tema, tex. livet. Vi hade jättemånga bra diskussioner och det var inte en stund på dagen som var tråkig! Vi vaknade alltid till musik och med det började alltid dagen så roligt - vi åt frukost och kollade dagens schema - det såg alltid kul ut. Vi hade diskussioner, solade, badade, pysslade, pratade, flummade, seglade, skrev, åkte ring/vattenskidor efter en motorbåt, grillade vid en lägereld, hade akrobatik med ylva (haha, så kul)! Sista kvällen hade vi en avslutningscermoni vid klipporna i solnedgången, vi släppte rislyktor och alla grät. Först kunde jag inte gråta, men sen brast det för mig med och jag störtbölade som många andra. Alla tröstade varandra och det var bland det finaste jag varit med om tror jag! Sen gick vi upp och satte på hög musik och började dampa loss - från jätteledsen till riktigt riktigt glad. Den natten var det också fri läggtid, och jag och några andra satt uppe till halv 5 och drack the och pratade tills det blev ljust. Alla var så roligt övertrötta...:)
Dagen efter var jättesorlig, alla hade skrivit 'kärlekslappar' till varandra och det var så fint att läsa när man kom hem. Herregud vad jag saknar allt och alla nu. Känns så sorligt, vill inte återgå till det 'normala' livet efter 2 veckor på Ekskäret. Shit, vad jag inte vill tappa kontakten med alla.
TACK för att ni var med och gjorde dom här veckorna grymma!
TACK också alla underbara ledare - utan er hade det aldrig varit detsamma, ni var nästan som deltagare ni också ;)
Jag hoppas så innerligt att vi inte kommer att tappa kontakten nu, för jag tycker så sjukt mycket om er alla! Säkert ingen som orkade läsa, men ändå...
Kolla fler bilder på facebook, Matilda Björklund

Hur jag mår?

image description


What am I suppose to do, when the best part of me was all with you?

image description

Sjukt jävla hemskt bara

Och folk säger att det inte är synd om djuren? Att dom inte har några känslor?! Jävla idioter! Jag skulle vilja göra någonting, vad som helst för att hjälpa dom här djuren. Men ändå sitter man bara här med sitt eget lila liv och problem och blir ledsen för sånna bilder. Men vad kan man göra?

Har faktiskt funderat på att bli vegetarian, eller bara äta kött som jag vet vart det kommer ifrån. Men det är ju också så svårt! Tex i skolan, det är juså gott med kött också.
Hemma äter vi bara från linds gård, och där vet vi att djuren har det bra. Då känns det mycket lättare.
Men annars är jag så trött på hjärt och hjärn - lösa människor som bara helt enkelt inte bryr sig.
image description

älskar er flickorrrrr


Några tankar

Tycker ni att åldern spelar ågon roll? Kan man välja hur gammal man är?
Jag är född år 1996, men går ändå i 8e klass. Jag tycker att det kan vara jättejobbigt, att vara äldre än alla andra. Att folk liksom väntar sig att man ska vara annorlunda. Men det är jag inte! Jag är som jag är, ettr yngre. Egentligen föddes jag 1997. Nej, det gjorde jag inte. Fast ibland... känner jag mig ändå väldigt mycket äldre. Men jag ska berätta det från början:
När jag var liten blev min mamma svårt sjuk i cancer. Först i 2 år,och sen fick hon återfall och var sjuk i 2 år till. Tiden efter blev den jobbigaste i mitt liv. Jag hade missat så otroligt mycket fårn min barndom, jag fick ta hand om mig själv ganska mycket. Mamma höll på och dö, och man kan ju ana hur pappa mådde. Och simon och jag för den delen. Jag fick aldrig vara det barnet jag var, och jag missade så mycket av sånna vanliga saker som ska hända. Jag vill inte gå in så långt på åren efter, men jag gick om ett år iallafall. För att ta igen en del, och ja. Här jag jag nu!
Mamma är frisk nu, men det förändrar inget som hände. Men jag är så sjukt glad att vi fick henne tillbaka. Jag skulle inte kunna leva utan henne just nu.
Så det är därför jag går med dom som är 1 år yngre. Och jag passar in ganska bra där.

RSS 2.0